
Den här boken blev den andra pedagogiska boken denna sommar, men den första jag läste färdigt!
Satt på tåget till Stockholm i tre timmar och läste den från pärm till pärm. Lättläst med andra ord! Och en sådan bok man kan återvända till vid behov, så den ska få stå i hyllan vid min arbetsplats.
Författaren inleder med att slå fast att det inte är farligt att bedöma, utan att det snarare är en förutsättning för utveckling! “Jag är inte rädd att bedöma mina elever. Jag har den erfarenheten att bedömningar där eleven och läraren samtalar om framtidens utmaningar skapar motivation och gensvar. Ett omdöme ska verka för framtiden.”
Ett intressant citat som jag hittade i boken är följande: “Pedagoger lägger sig gärna till med de vuxnas privilegium: att iaktta barnen, inte sig själva, att lägga märke till barnets brister, inte sina egna.” (Janus Korczak, 1988)
Det känns tyvärr som att det stämmer alltför väl… Emellanåt hör man pedagoger säga att elever är hopplösa eller att eleven är så besvärlig osv. Men man borde istället fundera på varför eleven är besvärlig… Det kan ju bero på mitt sätt att undervisa eller tusen andra saker. Hopplösa elever existerar inte!
Anne-Marie Körling skriver mycket om mål, bl.a. det att de nationella målen som vi följer måste brytas ned i delmål, och varje delmål bör vara:
Realistiskt
Begripligt
Förankrat
Uppnåbart
Tydligt
Mätbart
Utmanande
Utvecklingsbart
En utgångspunkt för nästa mål
Och alla mål ska utvärderas.
Hon skriver också mycket om att man hela tiden ska återkoppla till eleven och ge honom/henne ansvar för sitt lärande. Hon ställer t.ex. frågor som;
- Hur ser du på din läsning?
- Hur har din läsning utvecklats?
- Vad tänker du om den här uppgiften? Hur påverkade den dig? Bidrog den till en förändring av det du redan kunde? Om inte, hur kunde den göra det?
- Vad vill du nu utveckla? Hur kan du utveckla detta ytterligare?
Jag tror att det är lättare med de äldre eleverna, men man måste ju börja med de små barnen så att de blir vana vid ansvaret från början, fast på ett lite annat sätt.
Hon skriver också något väldigt viktig i boken, som jag också är helt övertygad om stämmer:
Finns inte motivation saknas den absolut viktigaste förutsättningen för lärandet.
“Detta att bedöma är att ställa frågor. Men också att ha en karta och en målbeskrivning. Kartan kan visa lite olika vägar men de ska nå en gemensam punkt.”
Jag gillar när man använder metaforer för att göra saker tydligare.
Hon tipsar också om många olika sorters redskap som kan underlätta för oss pedagoger när vi ska skriva omdömen. Bl.a använder hon sig av en utvecklingsbok som hon dagligen anteckningar i. Hon gör också ett dagligt schema, där hon bara skriver arbetspass. Hon följer timplanen, men antecknar inget annat än arbetspass i barnens schema. Varje dag gör hon också en elevlista där hon antecknar vilka elever hon hjälpt, pratat med osv. På så vis kan hon se över sina elevsamtal så att de blir jämnt fördelade.
Anne-Marie påminner också om att se till att datera alla barnens arbeten.
Hon jobbar mycket med läsanalyser och tipsar om ett riktigt bra sätt att använda sig av, då man kopierar en sida ur den bok eleven har som “bänkbok”.
Viktigast i hela boken, och som genomsyrar alla sidor, är att det ska vara eleven som äger sina omdömen. De ska vara delaktiga så mycket som möjligt. Boken ger massor av tips på hur detta kan ske! Läs den!